Idag har det sprungits midnattsloppet och jag har varit ganska så otaggad inför det, vilket beror på att jag har en massiv träningsvärk i benen och ryggen. Hoho, jaja. Vad har jag gjort för att skaffa mig träningsvärk och VARFÖR har jag sett till att få det lagom tills jag ska springa en mil? Jo jag tänkte i torsdags att ”åh, för en gångs skull passar det med att gå på ett pass på mitt gym så då gör jag det”. Jag var dock lite bekymrad över mitt beslut men i godan ro kom jag överens med en vän om att inte ta ut mig till 100% utan hålla igen lite... Hur lätt är det inte att lura hjärnan?
Bodycombat. Töntigt, löjligt och utövas bara av människor som önskar de var tuffa men egentligen bara är mesar? Ja, vissa tycker det och nej, jag kan inte kolla på mig själv i spegeln under passet för då börjar jag fnissa över hur löjlig jag ser ut men herregud vad det är ett pass som verkligen tränar många muskler! Som sagt, vader, framsida och baksida lår, rumpa, skulderbladen, axlarna, biceps, triceps och de där långa musklerna längst ryggraden var de ställen jag hade värk på dagarna efter passet. Hur bra är inte det? Och dessutom håller man ju igång konditionen, kalasbra! Och naj naj naj, jag kan inte hålla igen när jag tränar. Jag kör tills det gör ont eller till dess att jag faktiskt inte orkar mer.
Om jag ska säga lite om midnattsloppet får jag börja med regn. När jag och Nathalie stod i vår startfålla och väntade på att andra startgrupper skulle starta började det regna, och det var ju bara att ta emot, man hade ju inga paraplyn med sig liksom. Kallt var det också, men sen gick starten och jag kände mig positiv och insåg ganska snabbt att jag satt ett mål för mig själv: att springa en mil på under en timma. En liten del av min hjärna och hela kroppen påminde mig om min träningsvärk men det var inget jag kunde ta hänsyn till, ”jag springer tills jag inte kan lyfta mina ben”, vilket typ inträffade i en liten, liten backe vid 9 km men jag tog mig upp där ändå, även om Agda 95 rullade förbi med sin rullator och undrade vad dagens ungdom håller på med. Backen upp till Hagakyrkan var inte lika jobbig som förra året, hela loppet var faktiskt mycket roligare och lättare att springa detta året än förra. Då hade jag suttit still i en vecka innan loppet (för jag pluggade till en omtenta), i år hade jag träningsvärk för att jag hade rört på mig :P. 58 minuter sprang jag in på och jag tror det bildades en tår i ögat, för även om jag hade som mål att gå in på under timma, så var det ett mål jag satt upp under loppet och alltså inget jag hade tränat för.
