Le Voyage

Så jag bara skippade att blogga hela september. Varför? För att det var en krigar-månad! Första dagen i skolan, den första september, sa programansvarig ”ja ni kommer känna er stressade framåt i tiden på grund av alla olika grupparbeten…”. Vet ni hur jag bemötte det? Med ett flin. Jag sneglade på Andreas och bara ”nä, de har sagt att på mastern kan man ha ett liv”, så jag gick till skolan dagen efter den första september, och dagen efter det och sen ramlade jag ner i kaninhålet i Alice i underlandet. Jag slet mitt hår, rullade runt på golvet, tuggade frenetiskt på min horisontella garderob och försökte lära mig att hälsa på rumänska. Snubben hade haft rätt, grupparbetena kommer förtära mig och spotta ut någon zombie 2016 som sägs ska kunna ta hand om hela företag och deras kunder och leverantörer.

Det har gått en månad och jag har väl tagit mig igenom det värsta. Tror att det jag möttes av var min kropps sätt att reagera på att helt plötsligt behöver hjärnan tänka 24/7. Som student är man aldrig ledig. Att jag skriver detta just nu betyder inte att jag känner att jag ligger i fas och har tid att leka runt utan det handlar helt enkelt om PROKASTINATION. Prokastination är ett ord jag inte visste fanns innan jag började på Chalmers och innebär typ att man gör annat för att slippa göra det man faktiskt borde göra, aka plugga i mitt fall. Nu kanske jag låter negativ, vilket är typ dumt för jag har haft väldigt kul under dessa veckor som gått. Allt är inte som ett askmoln över Island utan somliga dagar känns det mer som att jag njuter av en varm gejser och kollar ut över kala, isblåa fjäll med en massa söta islandshästar. Jag har träffat så många nya, helt underbara människor, fått utlopp för mina känslor kring valet ihop med liksinnade människor och fått en anledning till att dricka mängder med kaffe. Jag trivs. Jag gillar mitt liv även om det helt är dedikerat till Chalmers. För i och med att jag väljer att lägga mitt liv i händerna på Chalmers så vet jag att jag kommer få så mycket tillbaka. Chalmers ger mig mer än bara en massa obegripliga, tidskrävande vetenskapliga artiklar om ståltillverkande företag som har olika relationer till sina kunder. Jag skulle kunna beskriva känslan jag får av mina klasskompisar: vilket team work jag hade med mitt lag när vi spelade volleyboll med klassen för några veckor sedan, om hur inspirerande det är att se hur människor från länder långt-bort-ifrån verkligen försöka lära sig svenska och hur många leenden man får en helt vanlig dag i skolan fastän man ser ut som en häxa på crack, men det hade ändå känts otillräckligt.

Tack Chalmers!