Le Voyage

Idag är jag stel och jag ser konstig ut när jag går i trappor, men jag mår bra. Och jag känner ett otroligt lugn inom mig. Tänk att jag lyckades ta mig runt, jag som aldrig har gillat att springa. För mig var springning något som tillhörde Sara.

Innan loppet var jag mest nervös för att bajsa på mig. Haha. Det kanske låter konstigt då man faktiskt kan gå på toaletten både innan, efter och under loppet. Det skulle finnas toaletter vid varje vattenstation och det fanns vattenstationer på 10 ställen under loppet så under 2 km skulle jag väl kunna hålla mig om jag kände att det skulle börja trycka på. Eller?

När jag kom till Slottsskogen gick jag på toaletten, Sara sa att man ska göra det med en gång då det kan vara 40 minuter kö till toaletterna. Jag kom fort fram och fick festivalkänsla där jag satt i min lilla blåa fyrkant. Efter att jag var klar letade jag upp stället där man kunde förvara sin väska, jag tejpade om mina fötter och tår så att blåsorna skulle hålla sig i schack och lämnade sen in väskan. ”Lika bra att gå på toaletten igen”, tänkte jag och ställde mig i en till synes kort kö. Kön var dock längre än vad blotta ögat kunde se då folk tyckte det var bra att byta om på toaletten (det var en toalett som man kunde spola på, ingen bajamaja). Jag fick gå föra en tjej i kön eftersom hon såg på min nummerlapp att jag skulle starta snart. Där jag stod i kön började jag bli mer och mer nervös, skulle jag hoppa i att gå på toa igen? Nej, lika bra att kissa en gång till innan loppet så man förhoppningsvis inte behöver använda toaletterna längs banan. När jag var klar var det ett högt tempo för att ta mig till startområdet och jag möts där av två nissar som går med en banderoll med texten ”Startgrupp 18, starttid 15:13”. Herregud, var är min startgrupp? Tänkte jag och hoppade över ett staket likt en fransman som håller på med parkour. Flera med samma funderingar anslöt sig till mig och efter ett tag var vi överens om att vi i alla fall stod i rätt klunga.

Vi rörde oss långsamt framåt och efter några minuter gick vår start, 15:07. Jag var dock inte förbi starten förrän 15:09. Allt kändes bra i början, jag hade underbar musik i lurarna och vädret var fantastiskt. Att springa uppför Älvsborgsbron var ljuvligt, att se så många människor, deras ryggar, röra på sig ihop var coolt. Alla kämpade för samma sak. Men så, på vägen ner, kände jag den där fasansfulla känslan. Skulle min mardröm bli sann? Skulle jag bajsa på mig?! PANIK! Sen så försvann känslan och kom inte tillbaka under hela loppet. Haha.

Jag uppnådde mitt mål: att ta mig i mål. Jag uppnådde Saras mål: att springa hela vägen, och jag uppnådde pappas mål: att jag var fysiskt kapabel till att ta mig runt utan någon speciell träning. Väl i mål försökte jag hela tiden röra på benen och mest blev det höga knän eftersom det gick långsamt bort. Jag såg personer som fick bäras av planen, in i sjukstugan. Jag var glad att jag tagit mammas råd om att det finns en morgondag och inte sprungit sista biten som en gasell. Jag mådde bra. Fick min banan, medalj och kexchoklad, hämtade min ryggsäck och begav mig till Marklandsgatan för att ta mig in mot Korsvägen. Kom på första spårvagn som jag såg men så här i efterhand kanske det inte var så smart att direkt ta sig ombord på ett fordon där man stod packad som sillar, helt stilla. Redan efter några 100 meter började jag svettas mer än vad jag gjort under loppet, jag började må illa och kände att jag skulle svimma. Jag satte mig ner och märkte att närmare golvet fanns det mer syre.

Denna spårvagnstur var nog den värsta biten för många under Göteborgsvarvet. Flera människor svimmade och fick bäras ut ur spårvagnen. De var ju en massa köer för spårvagnarna så all denna väntan ledde även till at någon drog nödbromsen, när vi stod still (!), för att bära av mer människor. Och när alla avsvimmade människor var av satt vi andra på golvet. Haha. Och när jag skulle av och folk skulle flytta sig från utgången tog det tid! Alla var helt förstörda av att inte ha fått något syre. Jag missade precis bussen hem men det var nog bara bra för då kunde jag sitta ute och andas in syre. När bussen väl kom fick jag sittplats och om det var skönt, för skönt. Jag ville bara sova. Varvet hade ju inneburit att jag bränt bra mer än hälften av de kalorier jag behöver för att må bra en dag.

Jag cyklade hem och väl hemma började jag äta. Det tog tid. Jag gillar inte att äta efter att ha tränat kondition så att få i sig en kycklingfilé, fullkornsris och massa grönsaker var inte det lättaste. Jag hade dock ätit en proteinbar under bussfärden så även om jag borde ätit mer så kunde jag inte få i mig mer. Drack dessutom närmare en halv liter vätskeersättning och när detta var klart hoppade jag kanske inte in i duschen men tog mig ändå in där och duschade snabbt, mina lår fick lite linnement på sig och sen gick jag och la mig.

Fy fan va stolt jag känner mig efter att ha gjort detta, ett halvmara. Tack tack tack till alla som tänkte på mig och sände mig energi för att utan er hade det inte gått så bra som det gick :) Nu ska jag inte springa förrän mina gamla och nya blåsor har försvunnit, sen blir det att börja igen. Nästa mål kanske blir att spring en mil under en timma?