Varför sprang jag Göteborgsvarvet? Det hela började med att jag, Sara och pappa pratade om det när vi var i övre tonåren och pappa sa ”klart ni kan springa Göteborgsvarvet, ni är ju så unga”. Så pappa tyckte vi skulle kunna genomföra loppet utan någon specifik träning inför loppet. Från mitt perspektiv gällde detta bara Sara då hennes kropp är lätt som en fjäder, var man ute och sprang med henne höll hon mitt tempo men när det kom en uppförsbacke var det som om Guds änglar lyfte henne från markens yta och hon mer svävade upp medan jag lunkade på åt och grus, mer eller mindre. Sara sprang sitt första varv för tre år sen och gjorde det med bravur, tror hon sprang det under två timmar.
När jag kom hem från min semester i USA, där jag firade nyår 2012/2013, och fick se bilderna på min kropp så blev jag besviken. Jag som alltid haft en stark kropp hade successivt skaffat mig en soffpotatiskropp. Inte så att jag var lika rund som en pilatesboll men det var ingen hälsosam kropp jag hade. Jag bestämde mig för att börja träna igen, och verkligen vara regelbunden. Löpning fanns inte på kartan utan det var styrketräning som gällde, och då med fokus på överkroppen eftersom jag alltid varit starkast där och det då var mest roligt att träna. Allt eftersom tiden gick började jag även lägga på indoorwalking, en träningsform där man står på en sådan där gå-maskin där man även jobbar med armarna, sen kom det mer och mer pass. Bodycombat, Bodypumo, Grit, Bodybalance m.m. och lagom till min avslutningsmiddag med Chalmers kunde jag se hur jag hade blivit mer deffad, jag kunde urskilja magmuskler och hade fått starka armar. Jag var glad och nöjd, inte bara för att min kropp var mer Miami beach redo nu än när jag var där utan för at jag mådde bättre. Jag hade mer energi, såg på min tillvaro mer positivt och trivdes med mig själv.
Sjukt ful medalj men starten på mitt löparintresse.
Jag minns inte hur eller varför men plötsligt så ville Sara att vi skulle anmäla oss till Göteborgsvarvet 2014, och utan att tänka något speciellt på det så var jag plötsligt anmäld. Shit, nu måste jag börja springa, tänkte jag och gav mig ut i löparkläder. Hur tränar man inför ett halvmaraton? Ingen aning, så jag anmälde mig till Midnattsloppet, som är på en mil, och tänkte att det skulle vara en bra uppvärmning, att springa med massa människor, hantera psyket under ett lopp i Göteborg, lära sig hur det funkar vid vattenstationerna m.m. Sommaren 2013 blev sommaren där jag för första gången sprang en mil och om jag var glad. När jag väl sprang Midnattsloppet gick det inte så bra men det berodde mest på att jag bara suttit still i en vecka och pluggat inför en omtenta, men jag genomförde i alla fall loppet och var nöjd med min fula medalj.
Jag och Anna gav oss av på vår jorden-runt turné och jag försökte hålla springningen igång men med varierat resultat. I Asien var det svårt att komma ut och springa då vi var ofta i storstäder OCH luften där är inget man vill motionera i. Så när jag kom hem var det som att börja på 0. 5 km kändes för jobbigt och det var backar inblandade i sträckan så jag tog det väldigt lugnt med både längd- och backträning, men till slut kunde jag börja öka. Min favoritsträcka blev att springa ungefär 7-8 km och jag började märka att min medelhastighet sjönk, från att ha sprungit 5 km på mer än 30 minuter var jag plötsligt förbi 30 min sträcket och kunde springa 7 km med en hastighet på 5:46 min/km. Springningen började kännas rolig och skön, tills jag sprang en mil för första gången och drog på mig en ordentlig blåsa. Hur hanterar man blåsor? Efter en vecka sprang jag igen och det fick blåsan att blomma till liv igen samt att jag skaffade mig två extra blåsor. Leukosilk (någon tejp från apoteket) fick bli min räddning inför Göteborgsvarvet, efter att jag läst en del på nätet om hur man springer med blåsor.
Kommentera