Idag har vi firat påsk här hemma. Dagen började med gudstjänst, vilket inte inträffar varje dag. Prästen som ledde gudstjänsten var jättebra, bra retoriker och intressanta ämnen som han valde att prata om. Prästen gör ju oftast hela gudstjänsten så är han/hon inte bra så blir inte besöket i kyrkan bra och man ångrar snabbt att man gick dit, men inte idag.
För mig är det med blandade känslor och tankar jag upplever kyrkan. Jag kan sitta i min bänk och få tid till att reflektera över, och bli berörd, över hur vackert det är med människor som bryr sig om varandra, som ställer upp för andra i svåra situationer och hur somliga har så stora hjärtan som klarar av att förlåta. Så där sitter jag och känner nästan hur det bubblar till i ögat av lite extra tårvätska och i nästa sekund kan jag tänka ”tror verkligen prästen på allt som står i bibeln?”. Mina besök i kyrkan är som en härlig bergodalbana, att pendla mellan att känna sig ödmjuk inför kyrkan och religionen till att inte förstå hur folk kan tro på detta, på Jesus och alla hans gärningar som några skrivit ner för flera tusen år sedan. Skrifter som förts vidare genom årtionden och med störta sannolikhet har tolkats av fler människor än de som skrev ner det, och som helt enkelt har genererat att vår bibel inte liknar vad som faktiskt inträffade för 2000 år sedan. Ja, detta är väl vanliga svängningar som typisk agnostiker?
Kommentera