Under resan som jag och Anna gjorde blev jag väldigt avundsjuk på Anna och på att hon hade drömmar. Och då drömmar som gick i uppfyllelse. Jag kunde själv inte riktigt förstå hur det kunde börja tåras i hennes ögon när vi fick se Chitchen Itza då det för mig var några hundra år gamla stenar som några människor slängt ihop till en pyramid (herregud egypterna gjorde ju det flera tusen år innan kristus, är inte DET mer coolt?). Men att få se henne bli så lycklig av att få göra detta som hon drömt om i så många år gjorde ju mig väldigt glad för hennes skull och att få vara där, med henne, och se när en av hennes barndomsdrömmar gick i uppfyllelse. Jag blev dock avundssjuk. ”Varför har jag inga barndomsdrömmar som jag kan få uppleva gå i uppfyllelse?”. Detta är något jag sedan gått och grubblat över och känt att det varit något som fattats mig. Tänk vad underbart det hade varit att få genomföra en av sina barndomsdrömmar. Att ta steget och se till att de eller den blir verklig.
Idag, en vanlig onsdag, skedde det jag inte trodde var möjligt. Klart jag har barndomsdrömmar, bara det att jag skjutit dem åt sidan, eller rättare sagt, skjutit dem framför mig, och idag var det dags att gå på en av drömmarna. Bara gå rätt in i drömmen, ta tag i den med båda händerna, säga ”Ja tack!” och hålla kvar den när man går vidare i livet. En dröm jag trodde jag hade glömt var nu dags att bli något verkligt och konkret, något jag kan ha i min ryggsäck och inte som något jag önskar jag hade. Jag satt på bussen hem och kände hur ögonen tårades. Äntligen!
Kommentera